Martin Luther 95 teser - 1517
ett angrepp på påvens avlatshandel

  1. När vår Herre och mästare Jesus Kristus sade "Gör bättring, osv" , ville han att den troendes hela liv skulle bestå av bättring.
  2. Detta ord kan inte tolkas som om det syftade på den sakramentala boten (dvs bikten och gottgörelsen som förrättas genom prästämbetet).
  3. Det syftar inte heller bara på en inre bättring, för en sådan är inget värd om den inte tar sig yttre uttryck i olika former av "köttets dödande".
  4. Därför varar straffet så länge som avskyn mot det egna jaget (dvs den sanna inre boten) består, nämligen till dess vi träder in i himmelriket.
  5. Påven varken vill eller kan efterskänka några andra straff än dem som det ankommit på honom att utdöma eller som utdömts enligt den kyrkliga lagens bestämmelser.
  6. Påven själv kan bara förlåta en skuld i den meningen att han kan förklara och bekräfta att Gud har förlåtit den. Naturligtvis kan han ge eftergift i sådana ärenden som det ankommit på honom att avgöra; om man skulle ringakta det, skulle skulden bestå i sin helhet.
  7. Gud förlåter över huvud taget aldrig någons skuld utan att samtidigt göra honom ödmjukt undergiven sin ställföreträdare prästen.
  8. De kyrkliga bestämmelserna rörande boten gäller endast de levande och får - enligt vad stadgarna själva säger - inte åläggas de döende.
  9. Därför handlar den Heliga Anden - som verkar genom påven - väl mot oss i så måtto att hans dekret alltid undantar dem som är döende eller befinner sig i yttersta nöd.
  10. Det är okunnigt och orätt då präster låter den döendes kyrkliga bot fortsätta att gälla i skärselden.
  11. Läran att ett kyrkligt botstraff kan förvandlas till ett skärseldsstraff är ett ogräs som måste ha såtts medan biskoparna sov.
  12. Förr i tiden ålades inte de kyrkliga botstraffen efter, utan före, absolutionen för att pröva att ångern var uppriktig.
  13. Genom döden blir de döende lösta från alla kyrkans krav. Och vad de kyrkliga lagarna beträffar är de redan döda eftersom de med full rätt är befriade från dessa.
  14. Om en döendes inställning och kärlek (till Gud) är ofullkomlig, grips han oundvikligen av stor fruktan, och ju mindre fromheten och kärleken är, desto större blir rädslan.
  15. Denna skräck och fasa är i sig själv (bortsett från allt annat) tillräcklig för att utgöra skärseldens pina, eftersom den kommer mycket nära förtvivlans ångest.
  16. Det synes som om det är samma skillnad mellan helvete, skärseld och himmel som mellan förtvivlan, ovisshet och trygg förvissning.
  17. Utan tvekan är det så att kärleken hos själarna i skärselden växer till i samma mån som deras ångest avtar.
  18. Vidare är det inte bevisat, vare sig genom förnuftsresonemang eller genom Skriften, att dessa själar skulle befinna sig i ett tillstånd där de inte kan förvärva förtjänster eller växa till i kärlek.
  19. Det är inte heller bevisat att de - åtminstone inte alla - är vissa och säkra på sin salighet även om vi är helt övertygade om den.
  20. När påven talar om fullkomligt efterskänkande av alla straff, menar han följaktligen inte bokstavligen alla straff utan endast dem han själv har utdömt.
  21. Därför har de avlatspredikanter fel som säger att människan blir fri och löst från alla straff genom påvens avlater.
  22. I själva verket efterskänker han inte själarna i skärselden något enda straff som de enligt de kyrkliga stadgarna måste avtjäna i detta liv.
  23. Om det över huvud taget vore möjligt att ge någon total straffeftergift, så vore det i så fall endast de allra mest fullkomliga, dvs ytterst få.
  24. Därför blir ofrånkomligen de flesta människor lurade av detta urskillningslösa och storslagna löfte om straffeftergift.
  25. Samma makt som påven har över kyrkan som helhet vad det gäller skärselden, har varje biskop över sitt stift och varje kyrkoherde över sin församling.
  26. Påven handlar helt riktigt som inte ger själarna förlåtelse i kraft av sin nycklamakt (som inte står till hans förfogande för detta ändamål) utan med anledning av de förböner som burits fram för deras skull.
  27. De som säger att själen flyger ut (ur skärselden) i samma ögonblick som pengarna klingar i bössan, förkunnar människoläror.
  28. Vad som är säkert är att snikenhet och girighet kan öka när pengarna klingar i bössan. Kyrkans förbön är däremot helt beroende av Guds vilja.
  29. Vem vet huruvida alla själar i skärselden vill bli friköpta? Så ska ju till exempel inte ha varit fallet med den helige Severinus och den helige Paschalis.
  30. Ingen är säker på uppriktigheten i sin ånger, än mindre på att han erhållit fullständig eftergift.
  31. Lika sällsynt som det är att någon gör bättring på rätt sätt, lika sällsynt är det att någon köper avlat på rätt sätt, nämligen utomordentligt sällsynt.
  32. Den som tror att han kan vara säker på sin frälsning därför att han innehar ett avlatsbrev, kommer liksom sina lärare att drabbas av evig fördömelse.
  33. Man kan inte vara nog på sin vakt mot dessa som säger att påvens avlat är en ovärderlig Guds gåva varigenom människan blir försonad med Gud.
  34. Avlatsnåden rör nämligen endast den sakramentala gottgörelsens straff som fastslagits av människor.
  35. De som lär att det inte behövs någon ånger för dem som friköper själar eller köper biktbrev, predikar inte kristligt.
  36. Varje kristen, som verkligen ångrar sig, har rätt till full befrielse från straff och skuld även utan avlatsbrev.
  37. Varje sann kristen, oavsett om han lever eller är död, har del i alla Kristi och kyrkans välsignelser, och denna delaktighet skänker Gud honom även utan avlatsbrev.
  38. Men vi får inte på något vis ringakta den förlåtelse och delaktighet (i nämnda välsignelser) som påven förmedlar, eftersom den - som redan sagts - utgör ett tillkännagivande av Guds förlåtelse.
  39. Det är mycket svårt även för den mest lärda teolog att inför folket samtidigt prisa både det frikostiga utdelandet av avlat och den uppriktiga ångern.
  40. Den som uppriktigt ångrar sig, vill bli straffad och älskar straffet. Men det frikostiga utdelandet av avlater gör människor likgiltiga och får dem att hata straffen. \'c5tminstone ligger det nära till hands att de gör det.
  41. Den apostoliska avlaten bör endast predikas med försiktighet, så att inte folk får den felaktiga uppfattningen att den är att föredra framför andra goda kärleksgärningar.
  42. De kristna bör undervisas om att påven inte alls menar att köp av avlatsbrev ska uppfattas som i något avseende jämförbart med barmhärtighetsgärningar.
  43. De kristna bör undervisas om att det är bättre att ge åt de fattiga eller låna till de nödlidande än att köpa avlat.
  44. Ty genom en kärleksgärning växer kärleken och människan blir en bättre människa, men genom avlaten blir hon inte bättre utan blir bara delvis befriad från straff.
  45. Man ska lära de kristna: Den som ser en behövande, går förbi honom och sedan ger sina pengar för avlat, inte köper sig påvens avlat utan i stället drar på sig Guds vrede.
  46. Man ska lära de kristna: De som inte lever i överflöd ska behålla vad som är livsnödvändigt för det egna hushållet och under inga omständigheter ödsla det på avlat.
  47. Man ska lära de kristna: Att köpa avlat är en frivillig angelägenhet, inte någon skyldighet.
  48. Man ska lära de kristna: När påven delar ut avlat har han behov av hängivna förböner, och önskar följaktligen hellre det än att få än pengar till sitt förfogande.
  49. Man ska lära de kristna: Påvens avlat är värdefull om man inte sätter sin lit till den, men mycket skadlig om den medför att man förlorar sin gudsfruktan.
  50. Man ska lära de kristna: Om påven kände till avlatspredikanternas utpressningsmetoder, skulle han hellre se att Peterskyrkan lades i aska än att den byggdes med hans fårs skinn, kött och ben.
  51. Man ska lära de kristna: Påven skulle vara både skyldig och beredd att (om så krävdes) sälja Peterskyrkan för att kunna ge av sina egna pengar till dem som vissa avlatspredikanter lurar pengar av.
  52. Det är fåfängt att förvänta sig att vinna frälsning på grund av avlatsbrev, även om avlatskommissarien eller till och med påven själv erbjöd sin själ som säkerhet.
  53. De som förbjuder förkunnandet av Guds ord i vissa kyrkor för att avlaten ska kunna predikas i andra, är Kristi och påvens fiender.
  54. Det är orätt mot Guds ord när man i en och samma predikan ägnar lika mycket eller mer tid åt avlaten som åt Ordet.
  55. Det är utan tvekan påvens uppfattning att om avlaten (som betyder så lite) firas med en klocka, en procession eller en ceremoni, så bör evangeliet (som betyder mest av allt) förkunnas åtföljt av hundra klockor, hundra processioner och hundra ceremonier.
  56. Kyrkans skatt, ur vilken påven delar ut avlaten, är varken tillräckligt omtalad eller känd bland Kristi folk.
  57. Det är uppenbart att den inte består av jordiska värden, för isåfall skulle inte alla dessa predikanter dela ut dem med sådan frikostighet, utan bara samla in dem.
  58. Men den består inte heller av Kristi och de heligas förtjänster, eftersom de alltid - även utan påvens medverkan - verkar nåd för den inre människan och kors, död och helvete för den yttre.
  59. Den helige Laurentius har sagt att det är kyrkans fattiga som är dess skatt, men han använde termen i enlighet med sin tids synsätt.
  60. Vi säger på goda grunder att det är kyrkans nycklar (som erhållits genom Kristi förtjänster) som är denna skatt.
  61. Självklart är påvens makt tillräcklig för att efterskänka straff och ge eftergift i särskilda ärenden som det är honom förbehållet att avgöra.
  62. Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd.
  63. Denna skatt är helt logiskt allmänt hatad eftersom den gör de första till de sista.
  64. Avlatsskatten är däremot helt logiskt synnerligen älskad eftersom den gör de sista till de första.
  65. Evangelieskatten är alltså det nät som förr användes för att fånga rika människor.
  66. Men avlatsskatten är det nät man använder i dag för att fånga människors rikedom.
  67. Avlaten, som avlatspredikanterna högljutt prisar som en utomordentlig nåd, kan förvisso sägas vara utomordentlig när det gäller att tjäna pengar.
  68. Men i jämförelse med Guds nåd och tillbedjan av korset är den verkligen obetydlig.
  69. Det är biskoparnas och kyrkoherdarnas skyldighet att ta emot den apostoliska avlatens kommissarier med alla vördnadsbetygelser.
  70. Men det är i ännu högre grad deras skyldighet att hålla ögon och öron öppna så att inte dessa predikar sina egna påfund i stället för att utföra det uppdrag påven gett dem.
  71. Må den som förnekar avlatens apostoliska giltighet bli bannlyst och fördömd.
  72. Men må den som protesterar mot avlatspredikanternas tygellöshet och fräckhet bli välsignad.
  73. Liksom påven med rätta slungar sin bannstråle mot dem som skadar handeln med avlater,
  74. så kommer han att i än högre grad slunga sin bannstråle mot dem som med avlaterna som förevändning på olika sätt skadar den heliga kärleken och sanningen
  75. Det är vansinne att mena att den påvliga avlaten skulle ha sådan kraft att den kan friköpa en människa till och med om hon våldfört sig på Guds moder, om det varit möjligt.
  76. Vi hävdar tvärtom att den påvliga avlaten inte kan utplåna ens den ringaste av de förlåtliga synderna vad deras skuld beträffar.
  77. När det sägs att inte ens den helige Petrus skulle ha kunnat förläna en större nåd om han varit påve nu, så är det en skymf mot både den helige Petrus och påven.
  78. Vi hävdar tvärtom att han och vilken påve som helst råder över något som är större, nämligen evangeliet, "andliga krafter och gåvor, att kunna bota sjuka" osv, som det heter i 1 Kor 12.
  79. Det är hädelse att säga att (avlats-)korset med påvens vapen, som sätts upp på en framträdande plats (i kyrkan), är likvärdigt med Kristi kors.
  80. De biskopar, kyrkoherdar och teologer som tillåter att sådant förkunnas för folket, kommer att få stå till svars för detta.
  81. Denna otyglade avlatsförkunnelse gör det inte lätt ens för lärda män att skydda påvens anseende mot illvillig kritik eller ens mot lekmännens spetsfundiga frågor.
  82. Till exempel: Varför utrymmer inte påven skärselden enbart för den heliga kärlekens skull och på grund av den djupa nöd som själarna där befinner sig i, vilket vore ett verkligt sunt skäl, eftersom han ju friköper otaliga själar därifrån för usla pengars skull, pengar som ska användas till att bygga en kyrka, vilket är ett mycket tunt skäl.
  83. Eller: Varför fortsätter man att hålla själamässor och årsmässor för de döda, och varför återlämnar inte påven de pengar som donerats för dessa syften, eller tillåter att de återlämnas? Det är ju fel redan att be för dem som är friköpta?
  84. Eller: Vad är det för ny sorts fromhet inför Gud och påven som tillåter att en ogudaktig människa, en fiende till Gud, betalar pengar för att friköpa en from själ ur skärselden, men inte tillåter den fromma och älskade själen bli fri enbart på grund av dess nöd, utan betalning och av ren kärlek?
  85. Eller: Varför ska man med pengar, genom köp av avlat, friköpa sig från de gamla kyrkliga botstadgarna, precis som om de fortfarande var i bruk, trots att de i praktiken och genom att inte tillämpas för länge sedan har upphört att gälla?
  86. Eller: Varför bygger inte påven, som i dag är rikare än den rikaste Krösus, åtminstone denna enda kyrka, Peterskyrkan, för sina egna pengar i stället för att ta pengarna från fattiga troende?
  87. Eller: Vad är det påven förlåter eller vad är det för delaktighet han ger till dem som genom sin fullkomliga ånger har rätt till fullständig förlåtelse och fullständig delaktighet?
  88. Eller: Vad vore bättre för kyrkan än att påven skänkte varje troende denna förlåtelse och delaktighet hundra gånger om dagen, i stället för (som nu) endast en gång?
  89. Om påven inte söker pengar utan själars frälsning med sin avlat, varför upphäver han då tidigare utställda avlatsbrev trots att de fortfarande är lika giltiga som någonsin?
  90. När man försöker tysta ner dessa ytterst pinsamma invändningar från lekmännens sida med rent maktspråk i stället för att vederlägga dem med förnuftiga argument, så utsätter man kyrkan och påven för dess motståndares åtlöje och gör kristenheten olycklig.
  91. Om avlaten förkunnades i enlighet med påvens anda och sinne, skulle alla dessa (invändningar) lätt kunna besvaras. De skulle faktiskt inte ens uppstå.
  92. Så bort med alla de profeter som säger till de kristna: "Frid, frid" , fastän där inte är någon frid.
  93. Må det gå alla de profeter väl som säger till de kristna: "Kors, kors" , även om där inte är något kors.
  94. De kristna ska uppmanas att sträva efter att följa Kristus, deras huvud, genom straff, död och helvete,
  95. och inte låta sig invaggas i falsk andlig säkerhet utan snarare lita på att få träda in i himlen genom många bedrövelser.